Molly trivs verkligen på dagis och allt har flutit på bra förutom den lilla detaljen att hon har varit sjuk minst en dag nästan varje vecka. Jag räknade efter att vi bara varit på dagis och i skolan en enda full vecka sedan vi började!
För herr och fru bacill verkar ha bosatt sig hemma hos oss och hoppar runt mellan Mollan och mig. Är inte Molly sjuk är jag sjuk!
Det är jag som har haft svårt att anpassa mig till den nya vardagen. Med hämtning och lämning och plugg och läxläsning. Och så plus alla vardagsmåsten som handling, matlagning och tvätt och städning.
Skolan känns som en enda lång repetition. Det visste jag i och för sig redan innan jag hoppade på det här extra året och i vissa avsnitt kanske jag behöver det. Men det blir inte bättre av att våran lärare är ganska så otillmötesgående (finns säkert ett annat ord men jag kommer inte på det nu) och oförstående för att man har ett liv utanför skolan.
Kanske är det dumt att gå från högskolans värld, där man verkligen får ta eget ansvar för sina studier, till folkhögskolan, där det känns mer som ett gymnasium där lärarna daltar med sina elever.
Jag tycker själv det är tråkigt att jag missar mycket men jag tycker det är tråkigare när en lärare ifrågasätter om man verkligen vill det här för att man är hemma med vård av sjukt barn. Jag tar ansvar för mina studier och jag tar igen det jag missar. Och jag vill gå den här utbildningen men det betyder inte att jag tänker skicka min dotter sjuk till dagis bara för att inte missa föreläsningen.
Men det är bara att bita ihop och om 2 år har jag min efterlängtade examen!
Och som tur är gör klasskamraterna att det känns roligare.
